Kylie sa till mig i personalrummet: “För att bygga upp min mottagning tänkte jag att jag skulle börja jobba med par. Jag skulle njuta av det och tror att jag har något att erbjuda.” Jag sa, “Bra idé, men hur ser du på behovet av att göra parterapiträning först?” Då såg hon väldigt stukad ut.
I alla professionella koder är ett grundläggande krav att vara kompetent. I par och familjeterapi finns det debatt om vad detta kan innebära. Kylies kommentarer är mycket vanliga. När man har genomfört över sex års träning och har en allmän magisterexamen i rådgivning, psykologi, socialt arbete eller kanske individuell terapiutbildning, varför inte? Har vi inte alla, från början av vår karriär, tagit emot klienter som vi inte var riktigt rustade att träffa, med hjälp av extra handledning, professionell utveckling eller läsning för att klara oss fram? Det här är en ganska bra riktning för lärande, och för det mesta är den både en acceptabel praxis och fungerar bra. Så när är det inte okej, och vem får döma? Är Kylie den bästa bedömaren av sina egna färdigheter? Om hon säger att hon skulle vara en bra parterapeut och har bra grundutbildning, och kanske har en arbetsgivare som vill att hon ska göra det, varför inte gå vidare?
Från artikeln “Ethical Practice in Couple and Family Therapy: Negotiating Rocky Terrain” av Elisabeth Shaw. Publicerad i Australian and New Zealand Journal of Family Therapy 2015, 36, 504–517